Metro, som sprids gratis i Stockholms tunnelbana (liksom i många andra städer världen över), har blivit den framgång som svensk dagspress saknat sedan starten av Dagens Industri. På Kocksgatan 25 på Söder i Stockholm börjar historien om Metro.

Metro-grundarna Pelle Anderson, Monica Lindstedt, Robert Braunerhielm och Jörgen Widsell mottog 2006 Hans Majestät Konungens medalj i 8:e storleken i högblått band, med motiveringen ”… för viktiga bidrag till att främja kunskaper om det svenska samhället och det offentliga språket i egenskap av en av grundarna av tidningen Metro.”

Många har sedermera velat sola sig i glansen från tidningen Metros succé. Många har också bidragit till framgången. Men de första stegen på den långa väg som skulle leda fram till starten av Metro den 13 februari 1995 togs på A4:s kontor redan 1992. Då träffades de tre vännerna Pelle Anderson, Monica Lindstedt och Robert Braunerhielm en kväll för att prata igenom en ny tidningsidé. Det skulle komma att bli flera sena kvällar, och nätter.

Hela historien kan du läsa här, eller ladda ner som pdf-fil. Reportaget, skrivet av förre rektorn på Poppius Journalistskola, Sören Larsson, har tidigare publicerats i tidskriften Makt & Media 1996. Tidningen Metro hittar du på www.metro.se

Metro – de första stegen

Det står en röd tvåmanssoffa i en före detta butikslokal på Kocksgatan 25. Den lyser som en valborgsmässoeld, och man kan inte undgå att se den om man tittar in genom fönstret, det som en gång var ett skyltfönster. Soffans starka färg lyser bortom två gråa datorer och vanliga kontorsmöbler. Den står längst in i det som var butikens kontorsvrå en gång i tiden. Framför den röda soffan står ett litet, litet bord och ett par pinnstolar. Detta är platsen för fenomenet Metros framväxt, platsen där en idé tog form.

Det var tre personer som satt där på kvällarna, och det var inte Stenbeck eller några andra kapitalister. Det var två män och en kvinna. Männen var före detta maoister. Kvinnan hade tagit examen på Handelshögskolan, jobbat i kooperationen och varit verkställande direktör i en socialdemokratisk tidning.

Metro fanns i dessa människors huvuden och växte där under ganska lång tid. Tidningen fanns bara där, och ibland tyckte de att den liknade en dröm som riskerade att försvinna när de vaknade, men i andra ögonblick såg de idén som fullt genomförbar. De säger inte att de i dessa ögonblick kände en hänförelse, för de uttrycker sig inte så. Och de hade aldrig någon ceremoni, säger de, stod aldrig upp och tummade och ropade löften och besvärjelser. Det låg inte för dem. De skulle efteråt kort och gott säga att de trodde på idén. De skulle också säga att de tyckte att de tillsammans representerade en betydande kompetens. De hade olika saker att tillföra. Låt mig använda kvinnans formulering: ”Vi litade på varandra. Förtroendekapital var vår enda tillgång. Och så en jädra bra idé.”

Så småningom tog idén faktiskt fysisk form och blev en tidning i hundratusentals exemplar som kunde ses på tågen varje vardags förmiddag. Massor av resenärer satt där plötsligt med sin Metro, sin tidning. Detta hände i februari 1995. Det sägs att många i medievärlden vid den tiden skrattade och slog vad. Hahaha, jag sätter en hundralapp på att det håller högst ett halvår. Men nu drygt ett år senare har skrattet fastnat i halsen. Tidningen lever och går med vinst, och nu är det meningen att det skall bli en Metro också på lördagar och söndagar.

Plötsligt ses Metro som ett hot mot andra tidningar. I Stockholms massmedievärld mumlas att nu är Jan Stenbeck i farten igen. Jo, jo. Men Stenbeck kom med för att bankerna sa nej när de tre ville låna pengar. Bankerna trodde inte på projektet. Och det var inte bara bankerna som sa nej. Andra var tillfrågade före Stenbeck. Stenbeck hade pengarna och var beredd att satsa dem för att en av hans nära medarbetare rekommenderade honom att göra det. Den medarbetaren är också före detta maoist.

Jan Stenbeck hade länge velat äga en dagstidning i Stockholm men inte lyckats skapa någon. Kvinnan, hon som har gått på Handelshögskolan, ger sin syn på den saken: ”Det går inte att administrera fram utveckling. Det är min bittra erfarenhet. Utveckling börjar med eldsjälars entusiasm och fortsätter med någon modig som har pengar och vågar satsa dem.” Att det förhöll sig så där hade jag ingen aning om när jag åtog mig att skriva en artikel om Metro.

Jag skulle börja ana sammanhangen en slaskig eftermiddag i mars. Det var förresten samma eftermiddag som Göran Persson i en annan del av stan valdes till partiledare. Jag var på väg till Pelle Anderson. Jag kände honom inte, men hans namn hade funnits med när tidningarna började skriva att Stockholm skulle få en ny dagstidning. Vi skulle träffas på Kocksgatan 25, en ganska trist gata som har blivit känd för allmänheten genom att Ernst Brunner har skrivit bok om häftiga händelser vid denna gata. Pelle Anderson hade sagt att kontoret har ingång direkt från gatan. Det lät enkelt men var det inte. Jag såg en glas- och ramaffär. Där kunde det ju inte vara. Sedan såg jag en lokal med stora fönster mot gatan och någon sorts ritbord. Det är väl här då, tänkte jag, men mannen där inne verkade för ung, och dörren mot gatan var igenspikad. Jag såg ingen mer lokal, så jag knackade på rutan och skrek att jag sökte Pelle Anderson.

Den unge mannen lutade sig tätt intill rutan och skrek tillbaka: ”Här finns ingen Pelle Anderson”. Då återvände jag till ramaffären och upptäckte att intill den fanns ännu en liten före detta butikslokal. Det fanns till och med en smal dörr, men det stod ingenting på den. Ingenting tydde på att detta skulle vara ingången till en man med en revolutionerande idé. Men jag såg en man genom fönstret och sköt upp dörren.

Mannen där inne var mycket riktigt Pelle Anderson. Jag såg mig med viss förvåning omkring i den ganska långa och smala före detta butiken, en före detta mjölkbutik skulle jag senare få veta. Jag tittade på de två påslagna datorerna och på väggarnas pärmar. Det stod DtP på de flesta. Jag visste att han tidigare hade givit ut, och lagt ner, en tidning med det namnet: Design, typografi, produktion. Jag sjönk ner i den röda soffan och tittade upp på honom som hade satt sig högt på en pinnstol. Han är 197,5 centimeter lång och 42 år gammal. Han är alltså femtitalist. Det är också de två andra, de som satt i soffan och tänkte fram Metro. Kanske vågar man påstå att Metro är en produkt av femtitalister.

Pelle Anderson började sin berättelse med en händelse 1973. Det var då fröet till Metro såddes i hans huvud. Då hade han börjat på Journalisthögskolan i Stockholm, och han var bara nitton år. Han tyckte inte att det var särskilt lärorikt på skolan, inte på lektionerna i varje fall, men en dag lärde han sig trots allt något som var så intressant att han efteråt betraktar det som ett frö till idén om Metro.

Det hände under en lektion i tidningsekonomi. Föreläsaren hörde hemma i någon av Stockholms morgontidningar och frågade bland annat varifrån eleverna trodde att en tidning fick sina pengar. Eleverna trodde att de kom från prenumerationer. Ja, det var riktigt, en tredjedel kom från prenumerationer. Finns det något mer som tidningen tjänar pengar på? frågade föreläsaren. Efter ett tag var det någon som sa: annonser kanske. Ja, just det sa föreläsaren, från annonserna kommer 70 procent av intäkterna. Sedan gick föreläsaren igenom utgifterna, och eleverna kom underfund med att distributionen kostade ungefär lika mycket som prenumerationerna gav i intäkt. Någon i klassen sa att då skulle man ju kunna ge bort tidningen om folk kom och hämtade den. Vinsten skulle ju ändå komma från annonserna. Det höll föreläsaren med om. Varför gör man inte det då? Det kunde han inte svara på.

Därmed var tanken väckt hos Pelle. Man skulle kanske kunna dela ut en tidning gratis. ”Det var ju under en period när man tyckte att nolltaxa var rätt på SL och sånt där.” Detta hände i vänstervindarnas tid. På Journalisthögskolan var de vindarna starka. Pelle var engagerad inom vänsterrörelsen. Han ägnade föga tid åt egentliga studier. Men det som hände vid sidan av studierna var nog lärorikt, har han tänkt efteråt. Han tappade intresset för journalistiken, hoppade av journalisthögskolan och blev typograf på Gnistan, den maoistiska tidningen. Där återfick han intresset för journalistiken och lärde sig redigera under Jörgen Widsells hårda ledning.

Vänskapen mellan Widsell och Anderson skulle få sin betydelse långt senare, när tidningen behövde en finansiär. Pelle Anderson tycker så här efteråt att Gnistan var ganska proffsig, ”skilde på nyheter och åsikter och ljög inte”. Senare var han på Dagens Nyheter nio år, som redigerare, formgivare med mera. Han blev alltmer intresserad av formgivning. I viss mån var han väl också en idégivare redan på Dagens Nyheter, men han kom med åren att betrakta DN som en trög koloss. ”Man blir så trött på en organisation som förkväver sig själv och tar död på all initiativkraft”.

Han började tänka på möjligheterna att ”bygga en tidning som var tekniskt och organisatoriskt smart”. Dessutom ville han göra en sådan tidning som folk ville ha. ”DN visste genom sina undersökningar mycket väl vad folk ville ha. När DN frågade folk varför dom inte ville förnya prenumerationen fick dom två svar: Jag har inte råd och jag har inte tid att läsa tidningen. Ändå har dom inte dragit några slutsatser av det. Tidningen har blivit dyrare och dyrare och tjockare och tjockare.

Så Pelle Anderson slutade på Dagens Nyheter 1988 och bildade med John Bark företaget BAD Company (Bark Anderson Design) De gjorde bland annat designen till Idag. Pelle gav tillsammans med sin kompanjon form också åt Moderna Tider. Det jobbet var hans första Kinnevikskontakt.

Nu började den gamla idén pocka på att få utveckla sig, så Pelle pratade med John Bark om den. Han började också prata om den med Robert Braunerhielm, en vän från vänstertiden och arbetskamrat på Dagens Nyheter. Robert Braunerhielm skulle bli en av de tre förbundna som kläckte idéer i den röda soffan.

En annan marsdag, en solig men kall, sökte jag upp Robert Braunerhielm. Då fick jag gå till Metros lokaler i ett gammalt hus på Kammakargatan två kvarter bakom Folkets hus, där Göran Persson några dagar tidigare hade blivit ordförande. Huset ligger i ett kvarter som gränsar till Drottninggatan. Det är ett publicistiskt anrikt kvarter. I just detta kvarter låg den liberala Afton-Tidningen, alltså den som 1909 startades av Valfrid Spångberg. Den låg i Drottninggatsbacken. I den backen, i Metros kvarter, bodde också en av tidningens medarbetare. Hans namn var August Strindberg. Hans bostad Blå tornet låg nästan vägg i vägg med tidningen.

Det var i Afton-Tidningen som Strindberg med ett 50-tal artiklar förde den så kallade Strindbergsfejden. Där angrep han under sin levnads två sista år allt och alla, kungamakten, Svenska Akademien, byråkratin, kyrkan, Heidenstam, Sven Hedin… Det var tider det. Jag kände en man som hade jobbat på Afton-Tidningen på Strindbergs tid. Han läste korrektur med Strindberg. De brukade sitta i de två fåtöljer som står kvar i Blå tornet, alltså Strindbergs hem, numera museum. Det blev så för att Strindberg bar sig illa åt mot tidningens springpojke när denne en dag kom för att hämta ett av de många manuskripten. Strindberg gläntade på dörren och sa: ”Herregud vad du är ful”. Och så stängde han dörren. Innan pojken hade kommit tillbaka till redaktionen hade Strindberg ringt dit och sagt att han var en usel människa och ville be pojken om förlåtelse, men Spångberg skickade i stället unge Helge Cohn, som långt senare blev min vän. Så kan det gå.

Afton-Tidningen var en stridande tidning. Metro är en annan sort. Den strider inte, i varje fall inte för några ideologier. Jo, i en stridsfråga har tidningens ledning tagit till orda, men då var det i egen sak. Den yttrade sig om Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets önskan att den planerade helgtidningen Metro Weekend skall hållas utanför den gemensamma distributionen. Men Strindberg hade nog fått skriva i Metro under förutsättning att han hade begränsat sig till två spalter någon gång då och då. Han hade kunnat bli kolumnist. Det är vad Metro har i stället för egna ledare: en kolumnist per nummer. Där skriver ju den stridbare Ulf Nilsson, och där skriver Birgitta von Otter. Ingen av dem är väl vår tids Strindberg, men var finns någon sådan? Kolumnisterna skall representera så många åsikter som möjligt. I politiskt avseende bör hela skalan från vänster till höger vara representerad. Det är tanken.

Metros redaktion ser inte som sin uppgift att strida. Den skall informera, kort och snabbt, med notiser och korta artiklar och en coverstory per nummer, ett minireportage. Resenärerna läser tidningen under resan till jobbet och är informerade om det mesta när resan är slut efter en kvart eller tjugo minuter. Det är ett koncept i tiden. Många säger att det är genialt. Andra säger att de själva har haft idén men inte genomfört den. Det är just det. Lysande idéer är det gott om, men det är inte många som blir genomförda. Den här blev det.

De tre människor som bar på idén och var uthålliga med den upprepar gång på gång som en förklaring att de trodde på idén. De har fått mig att tänka på Paulus, som skrev till korintierna om tro som kan försätta berg. Fast han hade förstås ett tillägg om kärleken. Tron räcker inte, man måste ha kärleken också. Jag har fått för mig att de till sist hade också den, kärleken till sin idé. En av de tre var alltså Robert Braunerhielm.

Han sitter en trappa upp. Direktionen och redaktionen sitter där. I bottenplanet finns annonsavdelningen. Han hör till direktionen numera. Han är vice vd. Jag antar att han i sin ungdom skulle ha fnyst åt en sådan titel trots att hans far var direktör på Industriförbundet eller kanske just därför, jag bryr mig inte om att fråga.

Efter gymnasiet började han på Socialhögskolan. Han gick på förvaltningslinjen och blev färdig där, men då hade han kommit fram till att han för allt i världen inte ville bli kommunaltjänsteman. Detta hände alltså på det röda sjuttiotalet. Unge Robert var clarteist och ville ut och proletarisera sig – uttrycker är hans eget. Han hamnade på ett litet tryckeri och lastade papper i kartonger, och i januari 1977 började han jobba på Expressens tryckeri. Först klistrade han rullar och blev sedan upplärd till tryckare. Men han tålde inte miljön. Han fick någon sorts allergi och var sjukskriven en ganska lång tid medan undersökningen pågick. Sedan betalade DN/Expressen en del av hans utbildning på Journalisthögskolan. Det blev en överenskommelse i samband med att han sa upp sig.

Han kom till Journalisthögskolan 1981. Han hade upptäckt att det var journalist han ville bli. Han hade börjat skriva en del, bland annat i Gnistan. Det var där han lärde känna Pelle Anderson. Båda tillhörde också Sveriges kommunistiska parti, SKP (tidigare KFML). Då var det andra tider. Han hade också skrivit en bok med titeln Folkfront under krigshot, och den gavs ut hösten 1981 på Ordfronts förlag. Den handlade om den franska vänstern inför andra världskriget. Jag vet inte varför han skrev just om den franska vänstern, men han har något franskt över sig, är mörkhårig och har en framtoning som får mig att tänka på Charles Boyer. Jag sa det till honom, och jodå, det finns franskt blod på hans mamma sida. Hennes flicknamn var Du Rietz.

Också Robert Braunerhielm slutade på Journalisthögskolan innan han var helt klar. DN Runt stan startade i april 1983 och ville ha Robert på Järfällaredaktionen. Han hade haft sin praktik på DN, och då hade ledningen fått upp ögonen för honom. På hösten 1983 blev han chef på Järfällaredaktionen, och 1986 blev han redaktionschef för alla de 13 tidningar som hette DN Runt stan. I den vevan gjordes tidningarna om till gratisutdelade annonstidningar.

På DN Runt stan träffade Robert Braunerhielm en man som gjorde starkt intryck på honom, en man som han senare skulle engagera till Metro och som nu styr och ställer där. Hans namn var HC Ejemyr, och han var vd på DN Runt stan. De tycks fortfarande ha god kontakt och tillsammans få saker och ting gjorda. De sitter nära varandra i Metros lokaler. Det är som en sorts allmänning mellan dem, och deras rum har glasväggar så att de kan se varandra. Dörrarna står öppna så att de kan ropa till varandra. Nåja, jag tror inte att Braunerhielm ropar, men Ejemyr gör det. Det gjorde han nog redan på DN Runt stan, men den gången hjälpte det inte.

Intäkterna tredubblades under Ejemyrs kraftfulla ledning, men han hade inte fria händer med kostnaderna, fick till exempel inte trycka där det var billigast utan måste använda DN:s eget tryckeri. Den 12 oktober 1988 lades tidningarna ner. Den dagen satt hela personalen på restaurang Strömsborg och väntade på besked om sitt öde. Till sist kom HC Ejemyr infarande och ropade: ”Dom har lagt ner. Vi upphör. Baren står öppen. ” Han är sådan, HC Ejemyr. Intensiv, korthuggen och rak. Denna kväll var det fest. Sedan sa Ejemyr upp sig och vandrade ut med tre årslöner i bagaget. De andra som ville sluta fick en årslön. Dom är sådana på DN, generösa mot de överflödiga. Tolv av dem tog sin årslön och lät sig anställas av den konsultbyrå i mediebranschen som Ejemyr startade.

Men Robert Braunerhielm stannade på DN. Han blev samordnare för Dagens Nyheters fyra sektioner, som så att säga stod för dörren, och den uppgiften hade han när Pelle Anderson ringde honom en dag 1989 och ville att han skulle komma och diskutera en tidningsidé. De träffades hos BAD Company. Och John Bark deltog i samtalet. Robert lyssnade, blev intresserad och tyckte att de skulle dra in den kraftfulle HC Ejemyr i diskussionen. Sagt och gjort. De träffades på Ejemyrs byrå. I mötet deltog också John Bark och en av Ejemyrs medarbetare på byrån, Louis Davoust.

Idén hade vid det lagt inga fasta konturer, och HC var en luttrad man med bittra erfarenheter från DN Runt stan. Han var kallsinnig, ville inte vara med. ”Men det är klart att kan ni dela ut tidningen gratis på tunnelbanan, så kan det kanske bli någonting”. Då gick det, om man får tro Braunerhielm, en stöt genom Pelle Andersons långa lekamen. ”Just det”, sa Pelle, ”det är så det skall gå till”.

Pelle och Robert fortsatte att prata om tidningsidén, men Robert skötte sitt jobb på DN och Pelle jobbade på med sina olika uppdrag. BAD Company upphörde. Pelle bildade ett eget aktiebolag med namnet ”A4 Text och Form” och skaffade lokal på Kocksgatan.

När Roberts jobb med samordningen av sektionerna var klart i februari 1990 erbjöds han nya uppgifter. Han hade två jobb att välja på. Det ena var på annonsavdelningen, och det andra var att bli reporter på utrikesavdelningen. Han upplevde sig fortfarande i första hand som journalist och kände sig egentligen mest lockad av utlandsjobbet, men han tog jobbet på annonsavdelningen. Det gjorde han för att Pelles och hans diskussioner då hade blivit så konkreta att han ville lära sig den ekonomiska sidan av saken. I sitt nya jobb blev han chef för dem som gjorde annonsdummyn och chef för bokningen av färgannonser.

Hösten 1992 hade Pelle fått i uppdrag att formge tidningen Personal som gavs ut av Bonnierägda Fackpressförlaget. Vd där var Monica Lindstedt. Hon hade tidigare varit vd för Folket. Hon hade examen från Handelshögskolan. Hon skulle bli en av de tre som utvecklade idén.

(c) Sören Larsson 1996

Del 2: Makt och kärlek, helt enkelt

Del 3: Det mesta här i livet är frågan om sunt förnuft…

Relaterat: Jan Stenbeck, Metro, Monica Lindstedt, Ny tidning, Pelle Anderson, Robert Braunerhielm

Publicerat: lördag, april 16th, 2005 at 7:19 f m | Publicerad under: Bibliotek. | Följ texten på RSS 2.0 |